Jag såg en skalbagge nu när jag var nere och rökte. Och det fick mig att tänka på onsdagen. I onsdags brast allting, samma dag som jag inte skurit mig på ett halvår. Jag gick ut och satt mig, och kännde att det fanns fan ingen mening med livet. Jag ringde mamma och sa:

E: - Mamma, vem fan försöker ni lura?

M: - Vad menar du?

E: - Ja men alla säger "bry dig inte om vad folk säger om dina armar, bry dig inte, blablabla" men det är inte så jävla lätt!
M: - Näe..

E: - Jag är så jävla less på folk, så fort jag ser en männsika blir jag irriterad. ALLA ÄR SÅ IN I HELVETE JÄVLA DUMMA I HUVUDET! Alla ljuger, säger man till en fet männsika att de är tjocka som fan, så säger deras vänner: Lyssna inte på det, du är inte fet. VAFAN VEM FÖRSÖKER DE LURA? Hon är asfet och det vet hon själv, kan alla bara SLUTA LJUGA?

Sen la vi på, jag gick in och grät och grät, men till slut när jag lugnat ner mig, la jag mig i sängen, och helt plötsligt var det spindlar överallt, rödbruda, stora äckliga spindlar som kröp övervarandra mot mig, från alla hörn i rummet. Sen tittade jag på mina händer, så satt en spindel på min tumme, och jag skrek rätt ut. Rickard vart också rädd och försökte lugna ner mig, men jag såg bara dessa jävla äckliga spindlar överallt. Jag ringde mamma mitt i allt ihopa, men det minns jag inte. Och till alla som tror att jag hade tagit droger innan, kan jag medela att jag inte tagit någonting.

Jag har aldrig varit så fucking jävla rädd i hela mitt liv. Vissa tror nog att jag ljuger och vill ha uppmärksamhet. Tro det ni. Men Agnus, jag vet att du förstår, och Sara och Dännis med. Jag älskar er tjejer, för ni förstår mig som ingen annan, lämna mig aldrig. Jag saknar er <3

"Jag är tom nu.

Min kropp är ingenting.

Jag finns inte, inte just nu.

Jag är ingenting.

Min kropp är blandad,

med luften.

Så stilla.

Inte ens en vindfläkt.

För jag orkar inte röra mig."

© Jag skriver alltid när jag mår dåligt.